En lång historia

Bernhard Bengtsson jobbade under 1910-talet som sjöman och fiskare i Mölle. När han efter första världskriget gick i land och gifte sig med Alida Nilsson från Munka-Ljungby startade han en taxirörelse. Makarna gjorde den enkla trävillan på Norra Strandvägen 52 till högkvarter. Efter några år kompletterades taxibolaget med en pensionatsverksamhet. Mölle på den tiden var nordvästra Europas Mallorca med en turistström av samma dignitet. En ny skylt kom alltså upp på balkongräcket: ”Bengtssons pensionat”. Efter några år bytte de namn till ”Strandpensionatet”. Under 1920-talet hade de fullt upp med sitt livsverk, fick två barn, Nils och Birgit och den gamla träfastigheten fick en rejäl funkistillbyggnad och växte ut till ett strandhotell.

Strandpensionatet fylldes av svenska, danska och tyska gäster. ”Erstklassiges pensionat, schön gelegen in Norra Strandvägen”, skrev ägarna i en tysk reklamfolder. I annonser i danska Politiken lyfte de fram ”utsikten över hav och berg”. Alida beklagade sig dock över de danska gästerna eftersom hon tyckte att de åt så väldigt mycket av husmanskosten och smörgåsbordet. 1938 byggdes Strandpensionatet ut igen. Under andra världskriget tog Bernhard och Alida hand om flera judiska gäster från Tyskland som flytt till Sverige. Efter krigsslutet fördubblades antalet rum när de köpte Villa Steendalen, ett hus i grannskapet som blev hotellannex. ”Min svärmor döpte om huset till Soldalen. Hon tyckte Steendalen lät så sorgligt”, har svärdottern Karin Bengtsson berättat.

Dottern Birgit hade ärvt mammas affärssinne. På 1950-talet tog ”Bibban” Bengtsson över pensionatet och drev det vidare med fortsatt satsning på god mat och rejäla smörgåsbord. Slutet för Strandpensionatet kom 1967 när Birgit Bengtsson avled vid fyrtio års ålder. Pensionatet lades ner och hotellfastigheten såldes. De nya ägarna Malte och Margit Weister från Jonstorp byggde 1973-74 om hotellet till konvalescenshem och bytte namn till ”Strandgården”. De hade elva vårdplatser och satsade på god miljö och omvårdnad. Makarna Weister drev Strandgården till hösten 1993. Då såldes Strandgården till Rose-Marie Öhrstedt. Hon drev Strandgården vidare som rehabiliteringshem men efter tio års verksamhet beslöt Rose-Marie att satsa på pensionatsverksamhet.

Idag drivs pensionatet av oss, Tina och Christer Paulsson. Vi älskar hämningslöst Mölles historia och såklart även Pensionat Strandgårdens och hävdar med stor bestämdhet att det just är ett pensionat som vi driver och inget annat. Varför är det så viktigt? Jo, jämfört med ett hotell så är pensionatet den lite mer sociala, avslappnade och pratglada lillebrorsan. Gästerna är märkbart nyfikna och ofta lite mer sociala än vad som är brukligt. Alla gillar de det tidlösa och den anda som uttrycks i den evigt fladdrande gardinen i sommarfönstret, sorlet i bersån, det dämpade skramlet från couronnespelet. Vi pratar oss också (testa gärna) heta som kaminer om den vidunderliga naturen som lockat människor till trakten sedan Tycho Brahe och stillheten som lägger sig som ett mjukt täcke över en, om konsten att göra ingenting, om badlivet och alla smultronställen i trakten. Allt sammantaget gör, märker vi, att gästerna kopplar av och känner sig som hemma, på bortaplan. Och det är precis det som är vår passion.